Tack

Alla ni som har kommenterat min lill-pöjkes bortgång! Det hjälper men är fortfarande ack så tomt här. Fast jag vänjer mig så sakteliga det gör jag.
Någon frågade när vi ska skaffa ny hund? Aldrig! eller inte på ett antal år ännu, nu vill jag för första gången i mitt liv vara ledig ett tag.
Joey var min tionde hund på raken (ja jag har haft många hundar på samma gång också) och jag tror att det var den åttonde hunden i vuxen ålder (min ålder alltså) Jag har tävlat, ställt ut, varit tävlingsledare, instruktör i agility, lydnat och sök. En rätt så aktiv hundmänniska m a o. Det är bara med Joey som jag inte har "gjort något" En av orsakerna var att han var vuxen när han landade hos mig och jag lärde honom grundlydnaden och lite sök o agility här hemma men jag märkte rätt fort att det här är en hund som inte ska tävlas med. Han ville bara vara och inte nånting annat. Han gjorde vad jag begärde men utan glöd o intresse.
Han fick sitt eget jobb här hemma istället, han hämtade tidningen o posten varenda dag istället. Det var mer hans melodi, ingen har sett en stoltare hund än han när han fick bära in posten/tidningen.
Han var en väldigt lydig hund så där brast det inte alls men glöden för tävlingen hade han inte.
Sista halvåret har hans demens eskalerat och det har fungerat när jag har varit hemma men så fort jag har lämnat huset har det inneburit stress för honom. Han glömde att jag hade  gått och sprang o letade hela tiden. Han blev totalt döv i vintras och kunde inte längre gå lös var som helst. Dövheten var nog en av orsakerna till att han sprang o letade efter mig. Jag märkte mer o mer att livet inte var roligt längre utan innebar mer o mer stress för honom när han inte hörde och glömde hela tiden.
Eftersom sambon jobbar i Stockholm så var det jag som fick ansvaret för lill-pöjken hela tiden, ett ansvar som jag mer än gärna tog men till sist mådde varken jag eller Joey bra. Jag har försökt med dagmatte och snälla grannar som har tagit ut honom men han kunde inte slå sig till ro någonstans utan var bara orolig för att jag inte fanns där. Det är en oro som har kommit sista halvåret i takt med att demensen har ökat.
Helgen vi var i Stockholm var han hos min svåger o svägerska som har passat honom många gånger förut, han är alltså van att vara där, men denna gången pep han, vandrade runt, runt hela tiden och hade ingen ro i kroppen. Varenda gång han såg en bil ville han ut o se efter om det var jag som kom.
Med tanke på sommaren som är i antågande och vi hade planerat att Joey skulle vara där ett par helger till och hur stressad han blev så fort jag gick så tog jag ett av de tyngsta besluten man som djurägare kan ta.

Det är inte första gången jag tar det beslutet men denna gången var det värre än vanligt då Joey var en hund som ville ha närhet hela tiden och med tiden har vi växt ihop väldigt mycket. Han var "mammas pöjk" och följde mig vart jag än gick och ville helst ligga i knät eller ligga på armen hela tiden.
Det är nog ingen av mina hundar som har velat ha eller krävt den närheten hela tiden som han gjorde.

Tiden läker alla sår som tur är. Men tomt är det.