Tack

Alla ni som har kommenterat min lill-pöjkes bortgång! Det hjälper men är fortfarande ack så tomt här. Fast jag vänjer mig så sakteliga det gör jag.
Någon frågade när vi ska skaffa ny hund? Aldrig! eller inte på ett antal år ännu, nu vill jag för första gången i mitt liv vara ledig ett tag.
Joey var min tionde hund på raken (ja jag har haft många hundar på samma gång också) och jag tror att det var den åttonde hunden i vuxen ålder (min ålder alltså) Jag har tävlat, ställt ut, varit tävlingsledare, instruktör i agility, lydnat och sök. En rätt så aktiv hundmänniska m a o. Det är bara med Joey som jag inte har "gjort något" En av orsakerna var att han var vuxen när han landade hos mig och jag lärde honom grundlydnaden och lite sök o agility här hemma men jag märkte rätt fort att det här är en hund som inte ska tävlas med. Han ville bara vara och inte nånting annat. Han gjorde vad jag begärde men utan glöd o intresse.
Han fick sitt eget jobb här hemma istället, han hämtade tidningen o posten varenda dag istället. Det var mer hans melodi, ingen har sett en stoltare hund än han när han fick bära in posten/tidningen.
Han var en väldigt lydig hund så där brast det inte alls men glöden för tävlingen hade han inte.
Sista halvåret har hans demens eskalerat och det har fungerat när jag har varit hemma men så fort jag har lämnat huset har det inneburit stress för honom. Han glömde att jag hade  gått och sprang o letade hela tiden. Han blev totalt döv i vintras och kunde inte längre gå lös var som helst. Dövheten var nog en av orsakerna till att han sprang o letade efter mig. Jag märkte mer o mer att livet inte var roligt längre utan innebar mer o mer stress för honom när han inte hörde och glömde hela tiden.
Eftersom sambon jobbar i Stockholm så var det jag som fick ansvaret för lill-pöjken hela tiden, ett ansvar som jag mer än gärna tog men till sist mådde varken jag eller Joey bra. Jag har försökt med dagmatte och snälla grannar som har tagit ut honom men han kunde inte slå sig till ro någonstans utan var bara orolig för att jag inte fanns där. Det är en oro som har kommit sista halvåret i takt med att demensen har ökat.
Helgen vi var i Stockholm var han hos min svåger o svägerska som har passat honom många gånger förut, han är alltså van att vara där, men denna gången pep han, vandrade runt, runt hela tiden och hade ingen ro i kroppen. Varenda gång han såg en bil ville han ut o se efter om det var jag som kom.
Med tanke på sommaren som är i antågande och vi hade planerat att Joey skulle vara där ett par helger till och hur stressad han blev så fort jag gick så tog jag ett av de tyngsta besluten man som djurägare kan ta.

Det är inte första gången jag tar det beslutet men denna gången var det värre än vanligt då Joey var en hund som ville ha närhet hela tiden och med tiden har vi växt ihop väldigt mycket. Han var "mammas pöjk" och följde mig vart jag än gick och ville helst ligga i knät eller ligga på armen hela tiden.
Det är nog ingen av mina hundar som har velat ha eller krävt den närheten hela tiden som han gjorde.

Tiden läker alla sår som tur är. Men tomt är det.

Sorgens dag

är det idag. Min älskade Joey har fått somna in i mitt knä hos veterinären, många tårar har runnit nerför mina kinder idag även om jag vet att det är för hans bästa.
Mitt hjärta brast när jag kom hem från veterinären och såg hans tomma korg och leksaker i köket.
Mitt stora sällskap har försvunnit och jag kommer att bli väldigt ensam här hemma...

våren kom av sig ett tag där

Fredagen var grå, eller snarare vit, det spösnöade hela jävla dan. Till sist hade vi ett nytt äckligt vintertäcke på nästan 15 cm snö.
Både jag o vovven suckade när vi tvingades ut i eländet. Tack o lov är han nytrimmad och till råga på allt vårtrimmad, alltså att vi har sett till att alla mammelucker o annat som hänger ner är nertrimmat för att slippa få in en tokvåt/lerig hund när det blir såhär. På sommaren har vi sommartrimmen, bort med allt som är varmt o i vägen :-)
Fast i helgen kom våren tillbaks igen med stormsteg, på lördagen satt jag en stund på altanen o drack en kopp the i solen, fast liiite kallt var det, men va f-n solen sken ju då ska man vara ute (eller hur var det våra föräldrar sa på den tiden)
Igår sken solen för glatta livet för att försöka göra sig av med norrlandsmöglet som ramlade ner och jag satt på altanen och njöt av vädret. Jag lyckades t o m få in en liten lunch där i solen! Gissa hur skönt det var! På eftermiddagen tog jag vovven o begav mig ner till stan för en träff med en kompis som satt och jobbade här
Vi passade på att fika och prata lite skit innan vovven o jag begav oss hem igen.

Jag fick så jag teg

Satt här innan i veckan o gnällde för att det spöregnade och var allmänt trist, igår när vi var i Stockholm var det varmt o skönt. Idag blir varmt o skönt.
Eftersom jag är svensk måste jag ju hitta ett fel med det............Det kom två veckor för sent!!!
Jag ska ju jobba på måndag!!
Aldrig blir det bra.....:-)

Vovven som var med i storstan igår var t otalt slut efter dagens vedermödor och sov som en gris (ja han lät som en sådan också ) hela kvällen igår och just nu snarkar han vid mina fötter

Idag blir det lite stan för att uträtta lite småärenden och handla mat (denna mat!!) Ikväll blir det grill och vin. Jag ska suga ut vartenda uns ur dessa sista dagar på semestern :-)

Min hund är senil?!

Ja iaf enligt veterinären....
Hon påstod att det är vanligt med äldre hundar som hör o ser lite illa, att de blir senila.

Vi fick lite uppiggande och mer antibiotika för ögat för att se om vi kan få det att läka ihop utan operation då det var/är lite riskfyllt att söva honom ......

Igår påbörjade vi

Lite träning för sambon. Jag kan inte ha semester ända till operation om jag inte lyckas få den tidigare.
Duscha fixar han absolut inte själv .......än.
klä sig har han lyckats med om än med lite halvdant resultat. Men det får duga så länge :-)
maten får vi fixa så han kan dela med gaffel eller så blir det till att äta på djup tallrik :-) Sen gäller det att se till att allting är öppnat eller delvis öppnat, burkar får inte ha skruvlock då är han såld .....
Men han måste klara sig själv under dan då jag börjar jobba på fredag hade jag tänkt.

I eftermiddag kommer första prövningen för sambon då jag måste åka till veterinären med vovven som ska kolla sitt öga. Jag får hålla tummarna för att försäkringen täcker hans öga så att vi kan ta bort "pluppen" som sitter ivägen för honom när han ska klia sig.

Idag är det västmanland runt på mc

och här sitter jag o bloggar!
Jag tackade nej och vinkade av sambon som fick köra själv. Jag är en mes när det gäller hoj o dåligt väder och dom har lovat regnskurar hela dan. Alltså fick sambon ge sig iväg själv :-)

Trots allväderställ o hela faderittan så avskyr jag regn när jag ska köra hoj. Jag kör när jag är så illa tvungen, typ hem från semestrar o sånt men icke, aldrig i detta liv att jag skulle ge mig ut frivilligt om det är regnigt. Det är en helt annan sak om man är ute o kör o blir överraskad av regnet.

Jag o min andre sambo kurar inomhus istället. Vi ska snart ha oss en macka med matjessill o ägg, dvs han får skalken på brödet o jag tar resten.
Hans öga börjar torka ut lite men givetvis glömde jag att sätta på dumstruten när jag skulle iväg och handla innan så när jag kom hem hade han givetvis kliat av skorpan. Jag kan slå mig själv för att jag lyckades glömma kragen!! Enda kruxet denna veckan med hans öga har varit, trots antibiotika, att det geggar en massa äckligt klet i ögat och det har det aldrig gjort innan.
Vi får väl se vad veterinären säger på onsdag.

Men han är otroligt duktig med sin antibiotika förresten, hur många har en hund som äter tabletterna på kommande? Jag har! Det är bara att säga till honom a tt nu ska du äta upp din medicin, så glufsar han "glatt" i sig sina piller :-) Mammas duktiga kille!!

jobb jobb jobb

Just nu är det lite mycket med jobb så jag orkar/hinner/kan/ids/ inte riktigt just nu (välj själv det som behagas)
Jag har ju gått hemma länge och nu helt plötsligt har arbetsgivaren fått för sig att det är ju dyrt att låta henne gå hemma och inte göra nån nytta...
Så pang tillbaks i verkligheten med sig, jag dunsade ner på mitt gamla jobb där jag ska gå som "alltiallo" (hmm) tills nästa jobb lyser med sin närvaro igen.
Jag formligen avskyr det! Jag har gått vidare och det var tre år sen jag jobbade på avd på sjukhuset. Eftersom jag är så skadad som jag är får jag inte jobba ute i vården utan jag ska leka piga och servera frukost, ta hand om köket, fixa lite administrativt arbete, städa lite här och lite där?!? Göra lite av ditten och lite av datten.

Detta är vad som kallas konstgjord andning och alla jobben jag ska göra är precis de som läkarna har sagt att jag inte ska hålla på med *suck*

Just nu är jag bara lite lite lite less på tillvaron så ursäkta om jag låter grinig.
Sist jag var på den avdelningen och jobbade så "glömde" alla att ta ut fikavagnen och den kunde stå där i typ flera timmar tills osten var på väg av vagnen själv. Idag var jag hos sjukgymnasten och meddelade snällt att ni måste själva ta hand om fikavagnen.... när jag kom tillbaks två timmar senare stod den där ........igen! Ingenting har ändrats på tre år!......MORR!!

Min älskade vovve fick åka akut till veterinären igår. Just nu går han med krage och äter antibiotika. Återbesök nästa vecka för ev. operation.
Han har haft en sorts "vårta" på ögonlocket som veterinären har kollat och tyckt att den sitter väl bra än så länge.
I helgen lyckades han givetvis klia sönder den totalt, den delade sig i två delar.
Nu ska kirurgen titta på honom när han ätit klart antibiotikan för att se om det går att skära bort resterna utan att förstöra ögonlocket.

Min vovve

Är den snällaste och mest korkade jag någon gång varit med om och det säger jag inte elakt utan mest kärvänligt.



Om man har sett tv-serien Vänner (googla för sjutton) då vet man vem Joey är, han är snäll och om man vill uttrycka det snällt: Inte den skarpaste kniven i lådan. sån är min vovve, de delar t o m namn!

Joey (vovven alltså) är så snäll att han är dum. Av någon konstig anledning så brukar det där gå hand i hand när det gäller hundar.

Men han är å andra sidan den enda av alla mina hundar som har varit så mild i humöret, tillitsfull, tålmodig och vänlig. Han är nog den enda av mina hundar som har njutit så han har stönat var gång han har fått ligga hos mig i sängen, en tass på min mage och huvudet på min axel sen har vi kunnat snarka ihop han och jag.

Sambon brukar gå in och titta på oss sen suckar han och säger: Jaha där ligger du och din pojkvän.



Ibland undrar sambon om Joey sitter fast i ändan på mig, för där hunden är, där är jag och om sambon har blivit av med mig kallar han på Joey som glatt kommer springande (om han hör honom vill säga) för att tvärvända och springa tillbaks till mig. Sen är det bara att följa efter hunden .....



Sista halvåret har jag börjat märka hur trött han börjar bli, vi har fått dra ut ett antal tänder på honom så nu fattas halva garnityret på hundkraken. Han börjar bli döv och hör bara vissa ljud, helst bör man ha ögonkontakt då går han på teckenspråk istället. Det sista är liiiite svårt i skogen kan jag tala om. Så jag har börjat med att ha honom bakom mig på stigarna istället.

Att han har dåliga tänder är dels arvsanlag och att uppfödaren som ägde honom tills han var fem år alltid ger sina hundar uppblött foder. När han var fem år fick jag honom mot att jag gav honom ett bra hem nu är han tio och aningen grå här och där, så vi matchar varandra rätt bra :-)



jag har lyckats lära honom teckenspråk (av en enda anledning, jag är van att göra det med mina hundar) och egentligen är det ren tur med tanke på att han börjar bli döv,

Jag har lärt honom lite skit också ..... räcka vacker tass, sitta fint, spela död, göra high five och vinka så det går att lära gamla hundar sitta :-)



Nu vet jag att jag måste beställa tid hos veterinären för att göra en liten hälsokoll, se över lite knutor etc men jag drar mig i det längsta, tänk om hon säger att jag måste avliva min goding. Vad gör jag den dan jag inte har kvar min bästa vän som alltid finns här?
Jag fasar för den tanken, det är inte första gången jag har varit tvungen att göra det men det är lika obehagligt varenda gång och än är det nog inte någon fara men snart så....

Lördag

Idag var jag hjärtligt trött på vovven när vi gick morronprommis, inte bara idag förresten jag har varit väldigt trött på honom en veckas tid eller nåt.
Egentligen är det inte hans fel men med tanke på herrns ålder så borde han inte vara intresserad av lammkött...
Vi har en tik som löper nånstans i byn och tydligen är det ett väldigt intressant höglöp för t o m inne i skogen är han totalt stollig, antingen hör han inte när jag kallar på honom (lite ursäktat är det väl då han är aningen döv "på riktigt") men han har fått en magnet i näsan och fastnar på varenda liten fläck sen får jag formligen putta honom därifrån eller så drar han som en avlöning. Hädanefter är det koppel som gäller både i skogen och i byn!!
Han glömmer totalt bort vad det är han ska göra som t ex lite naturbehov, ja löp är också ett naturbehov men det var inte det vi pratade om :-) kanske kissa lite eller nåt sånt...
Nu ska man ta med i beräkningen att detta är en hund som totalvägrar att göra nummer två i vår trädgård eller på asfalt, nej här ska vi upp på stubbar, in i buskar och sitta "på tron" så högt som möjligt och helst med en hel gran i ändan.
De senaste gångerna jag har varit ute med honom har han totalt glömt bort varför vi är ute och kommer på att .... oooops här var det nog lite nummer två på g och vi är redan hemma!! Med påföljden att han har krupit in i grannarnas trädgårdar eller helt sonika satt sig på asfalten och då är det illa för hans del! Tur att man har inhandlat lite svarta påsar......
Men många av grannarnas ögonbryn har varit uppe i pannan och vänt när de har tittat ut genom köksfönstret och sett mig ståendes med huvudet i deras buskar och plockat/letat hundskit ..... Jodå jag kan se synen framför mig även om jag är i min bästa ålder så har nog inte kroppen insett det för det blir längre och längre ner till marken för var vecka....

Åter till naturen

Diket och häckuslingen väntar ...........fast först ska herrn här och jag ta vår morronprommis och jag tror den blir lååååååååååååååång idag

( och ja jag vet att sambons fot sticker fram men orka redigera)

Den här herrn tillbringar jag 24 timmar om dygnet med.