LIfe so far

Pappsen är ok igen eller hur man nu ska uttrycka det efter en hjärtinfarkt. Han är trött och medtagen men eftersom han svarar bra på mediciner och operationen får han åka hem idag. *sköönt*
Sambon är ok han också, dödligt sur på kirurgen som inte tycker att han ska plocka av bandaget men annars rätt så ok. Det verkar som operationen har lyckats så tillvida att han (tror ) att han har mindre värk och nu hoppas vi på att han ska slippa låsningarna i handleden också.
Min födelsedag försvann spårlöst mer eller mindre. Jag förstörde överraskningsfrukosten för sambon då jag i total glömska steg ur sängen på söndagsmorgonen, här i huset är det jag som är morgonpigg nämligen....
Så när jag stod där och fixade frukost kom sambon ut i köket och blängde lite förgrymmat på mig och undrade om jag inte kunde sova länge en gång om året iaf...
Nå det löste sig det också, jag fick mina paket och tackade ödmjukt för frukosten (och paketen)
Nya mjukisbyxor och löparvantar, en middag på stan väntar också men den tar vi när sambon blir av med bandaget och kan börja röra handen ordentligt.

Helgen

Helgen har tillbringats på loppis ihop med föräldrarna mina alltså. I somras gjorde vi ju en rejäl röjning i hus o garage. Nu sålde vi bråten på kopia i dagarna två med hjälp av mina föräldrar som är erfarna loppisrävar


Såhär såg det ut i soffan på lördagskvällen......

Jag fnissade när jag såg dem i soffan, snacka om maka söker kaka :-)

Lika?

Cici sa att vi är lika sambon o jag .....nääää inte är vi det inte?

Friden återställd

Igår storstädades det här, sambon gnällde muttrade hela dan: "medlet funkade inte" , "fel trasa" osv osv i all oändlighet. Till sist exploderade jag och hämtade ut varenda trasa o medel vi har i tvättstugan o slängde på bänken i köket där han stod/satt/klättrade för att torka köksluckor. Jag demonstrativ? Näää?

och ja det  tog hela dan för honom att torka våra köksluckor, under tiden städade jag resten av huset inkl lite lite körning av tvättmaskin..... Man kan säga att luckorna är ordentligt torkade nu.

Sambon brukar konstatera att jag aldrig tvättar eller servar min hoj, näää brukar jag svara den dan du städar, tvättar, lagar mat och röjer lika mycket som jag då ska jag tvätta o serva hojen. Då blänger han på mig och går.
 Fast det är klart innerst inne är han nog rätt nöjd över att jag inte gör det sen den gången han tvingade mig att komma ut och "spola av" hojen som han sa.... Jag tog trädgårdsslangen och spolade sen gick jag. Han blev oxtokig för han menade tvätta, "jamen säg det då" tyckte jag "säg inte spola då"
Fast det skulle jag förstå själv sa han .....

På kvällen grillade vi kyckling *mumma* drack vin och njöt av lugnet.

Idag blir det till att plåga sig i gymmet som straff för vinet o maten igår sen blir det jobb för hela slanten. Visst är det typiskt, var gång jag ska jobba helg blir det strålande solsken o kokvarmt.

19år var här äntligen igår för att städa ur sitt rum, efter många sura sms från sin pappa. Hon skulle inte ha med sig nånting, vi kunde slänga allt och hon blev jättesur när hon kom på att hon var tvungen att bära ner allt till bilen själv och följa med till återbruket för att slänga sin egen skit. För hon "hade ju inte tid". Det var någon fest som väntade på damen.
Nu är det bara nyckeln som tillbaka hit.....

Söndag

I veckan fick vi meddelande om att 16år inte bor här varannan vecka längre. För det var så jobbigt och hon bara gråter. Vad som var jobbigt fick vi inte reda på eller rättare sagt inte jag.
Jag ser mönstret tyvärr ser inte sambon det så jag lägger det storsint åt sidan och låter saken bero. Hur det än vrids o vänds på den senaste händelseutvecklingen så vet jag att jag har fått skulden för det (också) precis som för mycket annat här i huset. Nej sambon säger det inte rakt ut men jag får mina hintar. Han har fullt upp med att steppa i mitten och hålla alla parter isär så att han ska slippa diskussioner.
Han gjorde det med äldsta sonen, han har gjort det med 19år och han gör det med 16år.
Vi har många diskussioner ändå .....:-) och jag har under alla år påpekat för honom att så länge han inte vill ta en öppen diskussion med alla inblandade parter vid köksbordet utan att alla diskussioner ska ske bakom stängda dörrar där jag inte är inbjuden och så länge han inte ger mig sitt officiella stöd, så länge kommer han/vi att få problem med barnen.
Just nu ska 16år bo hos mamma i första hand till midsommar  sen får vi se.

Annars lullar vi på här vovven och jag med våra promenader som blir längre o längre, fast jag är bra trött fortfarande och lär nog så förbli ett tag, enligt kirurgen så kunde jag förvänta mig en rejäl trötthet eftersom jag har gått igenom två stora operationer på mindre än ett halvår.
Jag lyckas t o m med att sova middag två gånger på en dag här, var gång jag slår ner ändan i soffan somnar jag ofelbart efter en stund.....

söndagar som börjar som dom slutar

Förra söndagen var här ju ett himla liv.... och så började denna söndagskväll också av och med samma huvudrollsinnehavare *mutter*
Gap och skrik och slå i dörren metoden, stampa så hårt man kan i trappan för att visa missnöje, duscha och vråla sjunga det värsta man kan kl. 22.30.

Det är i såna stunder jag ber min vanliga bön: "lugn det är snart söndag igen, lugn det är snart söndag igen.......


Fast om jag har tur så är det pojkvännen i Norrköping som gäller resten av veckan * uppsänder bönder om denna önskedröm*

Lugn och ro?

Cici påpekade att jag trots allt vrålande här hemma verkar ta det med ro trots allt.
Hmm jo min lösning är ofta att gå ut med hunden när det vrålas som mest eller ta skydd i sovrummet för att slippa? bli inblandad.
Sen har jag mina andningshål och dom är varannan vecka när vi inte har barnen här, rubbas dom då rasar min värld! Nej inte rasar men den krackelerar lite i kanterna det är då jag är väldigt mycket ute och går med hunden eller  tar bilen och hunden med mig till Mälaren och går där, jag håller mig väldigt mycket på min kant för jag känner att jag orkar bara inte med dessa skrik o gapstunder som uppträder härhemma.

Tyvärr är väl 19år inte den enda här utan vi har 16år här också varannan vecka och hon vrålar tack o lov inte så mycket utan är mest avig, tvär och snäsig, alltså typiskt tonårstrotsig.

Varje söndag tar jag ett djupt andetag och manar mig själv: Lugn, lugn det är snart söndag igen och den söndagen andas jag ut och inväntar en veckas frid.

Varför opponerar jag mig inte? Jag har pratat mig hes, skrikit, bönat och bett, försökt att få till kompromisslösningar, vanliga lösningar, jag har ställt upp till max med hämtning och lämning, handlat kläder åt dom osv osv i all oändlighet. Tyvärr har jag inte kommit någonstans med nånting från familjeråd till familjeterapeuter.
Numera har jag sagt upp mig och resignerat. Jag undviker konflikterna eftersom det jag får till svar är "Pappa bryr sig inte så varför ska du göra det?" " Du bestämmer inte här för jag/vi har bott här längre än dig" osv

Sist vi hade en sån diskussion här hemma så konstaterade jag lugnt att det kvittar vad jag gör, för hur jag än gör så är det alltid tre mot en och jag är i underläge. Alltså har jag sagt upp mig från hans familj och bidar min tid.

Bytt, bytt kommer aldrig mer igen?

I söndags bytte jag vrål/gap/skrik (stryk det som önskas)hemma  mot kackel på jobbet, det var nämligen fruntimmersfika och jag hade blivit tillfrågad om jag kunde hjälpa till. Fruntimmersfika vad är det? Jo en gång i månaden "bjuder" museet på fika och andlig spis om något rekorderligt fruntimmer som har funnits i Västerås med omnejd. Först lyssnar man på ett litet föredrag sen får man sju sorters kakor och kaffe för det facila priset av 60 kr.

Vrålet hemma var 19år (som vanligt) som inte ville städa för hon hade ont i magen, inte ville packa sina grejer av samma orsak, var sur för att jag o sambon skulle på husvisning och hon var tvungen att åka till sitt jobb 1.5 timme tidigare (att det var hon som hade ändrat arbetstid från att börja 16 till att börja 12 nämnde hon konstigt nog inget om eller att vi hade varit tvungna att lägga om hela vår planerade söndag bara för att hon ändrade arbetstid nämnde hon heller inget om?)
Tyvärr är det så att hon har tagit ett jobb på extratimmar och får alla skittider givetvis, på ett ställe dit hon egentligen inte kan ta sig då hon inte har körkort och bussarna möjligen går in till stan men inte hem. Vem är det då som ska se till att hon tar sig till jobbet? Givetvis hennes pappa, (jag vägrar) han kliver upp kl. två på natten för att hämta henne trots att han själv ska upp fem för att köra till sitt jobb. Han ställer upp och skjutsar till och från jobbet på alla möjliga och omöjliga tider, sen kan ungen ha mage och skita i att ringa hem och meddela om hon behöver skjuts eller inte. När vi äntligen får tag på henne sitter hon hos en kompis som bor nära jobbet och tycker att "Jamen du kan väl hämta mig om en timme eller två"?
 Då brast det lite för hennes pappa i lördags kväll. Han meddelade damen att "ska du hem hämtar jag nu annars kan du stanna där".
Jag tror att 19år hade hörts hem utan telefon i just den stunden men hem kom hon.

Vad gör jag då? Jo jag duckar i all oändlighet tills det brister för mig.....
Sist jag läste lusen av henne då fick jag ett svar som jag har sparat till bättre tider, Jag påpekade för henne att hon bor och äter gratis för att hon inte tjänar speciellt mycket och då brukar man byta tjänster och hjälpa till hemma istället. Svaret jag fick då var obetalbart ........"Ja vaddå då? Jag har inte lust att hjälpa till här så då slipper jag"
DET svaret ska jag spara till bättre tider, när hon ber om skjuts för att hon har försovit sig eller vill låna pengar för att åka till pojkvännen......

Haha

Ja Cici det är deras riktiga skägg :-)
Men dom är hyfsat bra ändå faktiskt.

Nu har jag avverkat sex jobbdagar och nu väntar en veckas semester till sonens stora förskräckelse ska vi hänga han och jag .....heeeeeeeeeeeeeeeeela veckan. Tänkte ev. ta en tur till Stockholm med honom vi får väl se vad vi får för väder
Säng sova
Natt zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Grin - Varning på stan

Sambons band på en spelning, en väldigt dålig inspelning men ....

och nej det är inte sambon som sjunger utan han döljer sig i ena hörnet med gitarren :-)

Åter från Riga

En sammanfattning av Riga, charmigt, fullt av art noveau (stavning?) hus, rent?!, fina saluhallar (gamla zeppelinhangarer) men ack så varmt så varmt och luftfuktighet som jag tror närmade sig 100 % Mina linneshorts var fulla av fuktfläckar så varmt var det.
Handlades det något? Nix en öl på torget o tre liter vatten var nog det hela :-)
På eftermiddagen när vi vaknade efter en välförtjänt tupplur efter stadsvandringen så regnade det och regnet fortsatte ända tills idag -/ Det blev en blöt vandring hem från tåget vill jag lova.

Vovven var överlycklig o pratade i säkert en halvtimme om hur han hade haft det på"kollo" (svågern o svägerskan hade passat honom) sen gick han o la sig i korgen o tvärslocknade :-) Det är jobbigt att vara på kollo .....

Idag var det back to reality, städa, tvätta o handla. De två sistnämnda fick första prio, mannen körde o hälsade på sitt jobb för a tt kopiera lite papper o växla tillbaks alla Rigapengar så honom lär jag nog inte se på ett par timmar, Än har han inte lyckats göra något snabbt o effektivt :-)

Imorgon är en annan dag

Sonen har blivit hämtad av pappa och åker på husvagnssemester till Dalarna. Nu ser jag inte honom igen förrän i slutet av augusti om jag har tur. :-(
Hunden ska i morgon bittit lämnas hos svåger o svägerska på tre dagar.
Här ska packas, vattnas blommor, röjas lite så det ser ordentligt ut när jag kommer hem igen (jag HATAR att komma hem till röra)
Sen i morgon ska vi ta bussen till stan, hoppa på nästa buss till Stockholm för vidare transport till båten som går till Riga.


Skönt ska det bli att få komma ifrån i tre dagar, på söndag kommer sambons "änglar" och stannar i tre veckor *pust* ( nej jag ser inte framemot det men det är bara att härda ut)

Nu är sonen hemma hos mamma

I hela tre veckor ska jag få rå om min telning :-)
Fast jag misstänker starkt att jag lär få dela honom med en del kompisar o datorn.

Denna helgen har det varit cityfestival i stan och idag var han o jag nere en sväng när nästan alla stånd var på väg att packas ihop, men jag fick honom lite ekiperad med nya skor och ny tröja iaf innan tålamodet tröt för honom.
En liten fika hann vi med också. Höjden av lycka att få sitta och fika med sonen på stan? :-)