I min värld

I min värld
Mina funderingar över stort o smått

tisdag 9 november 2010

Varför min son inte bor här

Ibland får jag frågan varför sonen bor i andra änden av landet. Det är inte mitt val det kan jag försäkra, hans pappa och jag är så att säga mindre goda vänner och har varit så sedan skilsmässan.
Sonen flyttade med mig upp hit i fjärde klass och har bott här sedan dess. Under de år han har bott här har han ett antal gånger kommit hem från sin pappa i  tårar, för att då har han lovat pappa att bo där men sedan ångrat sig när han kom hem igen, med följden att jag har fått ta smällen när pappa har ringt (återigen) och sagt att sonen vill bo hos honom. Jag har fått sitta och tala om att sonen har ångrat sig och fått hålla honom i handen när pappa har krävt att få prata med honom för att han var rädd för att tala om att jag hade  talat om sanningen för pappa: Att han hade ångrat sig. Så där höll vi på ett par gånger/år. Vi var i familjerätten ett antal gånger också innan han gav sig.
Ända tills sonen började klass åtta och var nere i skåneland och hälsade på pappa, jag ringde sonen för att kolla att han satt på flyget som han skulle (han flög mellan oss då) det enda svar jag fick var a tt du får prata med pappa..... som meddelade att sonen inte skulle åka tillbaka för nu skulle han bo hos pappa! Det var hans tur nu meddelade han (hur man nu kan tycka att det är ens tur med barn?). Jag protesterade givetvis vilt och påpekade att man inte kunde flytta sådär utan mitt medgivande samt att det fanns något som hette skolplikt. Det var redan ordnat fick jag till svar?!
Eftersom jag har kontakter kvar i skåne lyckades jag luska fram numret till rektorn för att prata med henne direkt på söndagskvällen och informerade om läget, att mitt medgivande inte fanns etc. Hon konstaterade att: Hon inte fick ta emot elever utan att det fanns godkännande från båda föräldrar samt nuvarande skolan så jag kunde vara lugn. Rektorn ringde mig dagen efter och meddelade att mycket riktigt hade pappa och sonen kommit in på hennes kontor på morgonen och pappa hade krävt att hon skulle placera sonen i hans gamla klass med början omedelbart, det hade tydligen blivit ett väldigt otrevligt möte då pappa var vansinnig för att jag hade stoppat hans planer. Han vägrade lyssna på sakskäl som rektorn sa.
Jag kontaktade givetvis polis, sociala myndigheter, skola, familjerätt och alla andra jag kunde komma på. Till ingen nytta skulle jag vilja påstå, vi har gemensam vårdnad bla, bla, bla.
Efter många om och men fick jag familjerätten att agera och jag lovade att närvara på ett möte om sonen fick följa med hit och stanna kvar här.
För att göra en lång historia kort så följde nu otaliga möten med familjerätt, sociala myndigheter, förberedande undersökningar/förhör i rätten, polisanmälningar you name it.... och det var inte jag som stod för någotdera utan det var pappan.
Vid ett förberedande  förhör i rätten togs beslutet av domaren att sonen skulle stanna hos mig för han hade skolplikt här och bodde redan här. Detta skulle gälla tills andra tingsrätten hade sagt sitt. Han skulle dessutom ha sitt vanliga umgänge med sin pappa ......
Nu följde en period av polisanmälningar från pappas sida, anmälningar till sociala myndigheter för vanvård?Gudarna vet vad jag inte vad anmäld för. Dessutom så behöll han sonen ungefär varannan gång och vägrade låta honom åka tillbaks till mig trots beslut från rätten på var sonen skulle bo. Två gånger fick jag köra femtio mil ner för att hämta hem sonen på order av advokaterna och polis.
Jag stod åtskilliga timmar parkerad på pappas gårdsplan och blockerade hans utfart för att han inte skulle kunna sticka iväg med sonen vilket han hotade med.
Efter ett års kamp gav jag upp och lät sonen flytta ned till pappa. Då hade vi som sagt gått igenom utredning på utredning efter alla anmälningar som pappan skickade på mig. Inom parantes sagt så fann ingen utredning något att anmärka på hos mig eller sonen.
Jag såg hur illa berörd min son var för tyvärr meddelade pappan honom precis allt han gjorde för att sonen skulle få flytta till honom och försökte få honom delaktig i alla anmälningar. När sonen då kom till mig o meddelade att pappa hade lovat att han skulle få flytta inom si eller så lång tid var det jag som fick tala om att pappa inte talade sanning utan nu fick vi vänta på att utredning 1 eller 47 eller vilken det nu var i ordningen som pågick och att domaren hade bestämt att han skulle bo hos mig. Att se sin sons besvikelse när han kom på att pappa inte klarade av att hålla sina löften är hemskt.
Under hela den här tiden misstänkte jag och sambon starkt att det här i grunden rörde sig om pengar, pengar som pappan inte ville missa, underhåll som han aldrig ville betala utan att jag mer eller mindre ringde och tjatade för att få det.
Tyvärr har jag fått mycket av mina farhågor besannade och tyvärr har väl sonen också blivit lite medveten om att han hoppade i galen tunna den där gången. Han som trodde stenhårt på sin pappa och har blivit lurad på hälften av det utlovade såsom ny cross, crossträning, nytt rum (han o pappans nya frus två barn delade rum) det nya rummet fick han efter att jag hade trätt in (igen) och hotat med sociala myndigheter.
Idag ligger han i bitter strid med pappa om att få behålla större delen av sitt studiestöd, han får idag 300 kr att klara sig på i månaden vilket inte är speciellt mycket när man är 17 år. Om han propsar på mer meddelar pappa honom att då får han betala all mat själv.
Varenda gång han är uppe och hälsar på får jag handla kläder och skor åt honom/se till att han blir klippt/köpa deo/se till att han blir hel och ren osv, osv.
Jag betvivlar inte en sekund att pappa älskar sin son men han har ändrat sätt totalt, om det är på grund av sin nya fru/pengabrist eller vad det är vet jag inte.
Det enda jag kan göra i det här läget är att peppa min son att fortsätta att kräva sitt studiestöd, hjälpa honom med argument, kläder och vad han annars behöver hjälp med.
Men jag håller låg profil just för att jag inte vill att han ska hamna i kläm igen som han gjorde i vårdnadstvisten.
Visst hade det varit lätt för mig att träda in igen och se till att sonen får lite mer pengar att röra sig med men just nu har jag valt att inte göra det. Vissa strider får han försöka fixa själv. Jag ser till att han får lite extra när han är hos mig och som jag har påpekat för sonen jag betalar ett underhåll på nästan 1400 kr för honom och det ska gå till mat o uppehälle. Sen ska pappa skjuta till lika mycket, studiestödet är hans eget som ska användas till bl. annat kläder.
Jag älskar min son tro inget annat och jag kan kämpa in till döden för honom men ibland måste man inse att slaget är förlorat och för att inte förlora hela kriget så måste man släppa taget.
Jag saknar min son varje dag men jag har lärt mig leva med saknaden och den får inte övertaget om mig (inte hela tiden)

6 kommentarer:

conny sa...

Det är sånt här som barnen ska slippa. Att slitas mellan föräldrar som är oense om praktiskt taget allt, är den sämsta start man kan ge sitt barn. Ett barns största önskan är att föräldrarna ska hålla sams, och jag förstår att grabben upplever det som att han är skyldig till ert infekterade förhållande.

Barnet ska ges högsta prioritet vid motsättningar mellan föräldrarna, och inte användas som tillhygge för att få sin vilja fram. Det sämsta man kan göra är att "prata skit" om den ena parten. Det är direkt destruktivt, och gör att barnet inte känner den trygghet, som det har rätt till, från båda föräldrarna.

I ett sånt här fall är det av underordnad betydelse vem som har rätt. Det man ska fokusera på är att barnen ska känna trygghet. Vad jag förstår av ditt inlägg, så har er son inte fått den trygghet han så väl behöver.

Man kan ha det fattigt och jävligt, men ändå ge barnen trygghet. Barnen vill inte välja mellan mamma eller pappa, de älskar båda, och när de är osams, känner barnen skuld och otrygghet.

Föräldrarna är EN klippa för barnen, och när de blir osams blir det en spricka i klippan, som direkt påverkar barnen.

Om det inte funnits barn med i bilden, så hade inte situationen uppstått, och då är det inte svårt att förstå hur grabben känner det.

I min värld sa...

Jag håller fullständigt med dig där. En av anledningarna till att jag håller väldigt låg profil nu och ser endast till att sonen har det bra som han kan. Han vet att han är välkommen hit och bo här igen om han vill.
Under hela den här vårdnadstvisten höll jag också en väldigt låg profil och upplyste sällan sonen om vad som pågick med anmälningar o diverse annan skit, tyvärr gjorde inte pappa det.
En sak ska väl tilläggas också att jag har aldrig varit någon motståndare till att han skulle bo hos pappa men inte på det där sättet! Jag gjorde inte en enda anmälan om någonting utan försökte hela tiden verka för att vi skulle komma överens under tiden som alla anmälningar haglade över mig och har gjort så i alla år tyvärr har jag pratat mig hes och för döva öron hos faderskapet till sonen. Det är väl en del av hans eviga taktik att så fort jag inte har gått med på hans krav utan att protestera så har han konsekvent anmält mig för någonting eller skaffat en advokat och dragit igång en rättsprocess.

conny sa...

Ja, det är synd att det ska behöva bli på det där viset. Men det ordnar upp sig ska du se. Nu är ju sonen ganska vuxen, och förstår en hel del av vad som sker.

Ibland kan det vara så att barn har svårt att bestämma sig för hos vilken förälder de vill bo. Och ofta beror det på att de inte vill göra den ene besviken, samt att de innerst inne vill vara hos båda.

Men som sagt, det brukar ordna upp sig i slutändan, och det kommer det att göra i det här fallet också. Nästa månad får du träffa honom igen, och då kan ni mysa tillsammans igen.

Jag har en klar ståndpunkt i såna här frågor: Båda föräldrarna behövs, men mamma är alltid mamma. Jag har i tidigare inlägg påstått att mor-barn bandet är starkare än far-barn bandet, och det håller jag fast vid.
Ha det bra.

I min värld sa...

ja ibland är mor/barn bandet starkare. Men du har ett undantag, vid vissa tillfällen i livet mår kanske? en son bättre hos pappa? Ofta inträffar det i tonåren och har väl med fadersgestalten att göra precis som att döttrar kanske mår bättre hos mamma vid vissa tillfällen under uppväxten?
Just nu lever jag för att det snart är jul och att sonen kommer hit igen. För trots allt har vi ett bra förhållande han och jag :-)

Cici sa...

Jag förstår att du har haft ett inte så litet helvete under en lång tid och jag måste säga att du ändå verkar sansad. Som utomstående vet man ju väldigt lite, men jag tycker det låter som om sonen förstår hur älskad han är av dig och det är kanske huvudsaken. Du har skrivit väldigt bra och gripande. Starkt gjort.

Anonym sa...

Oj, vad jag känner igen mycket av det du skriver. Inte i mig själv, men släkting.
Tids nog kommer er son att bilda sig en egen uppfattning som är ännu starkare än den han har nu och det är nog bra att du slutat kämpa så hårt. Du är för alltid hans mamma och tryggheten kan finnas ändå genom samtal via telefon och skype. Å tids nog ska han stå på egna ben och vem vet vart han vill bo då? Kanske kommer han hem i dina trakter!

All världens styrkekramar!