Slut på navelpillandet

Inget mer navelpillande denna veckan för nu är det jobb som gäller.....
Ja alltså det vanliga jobbet då, det som jag får pengar för. Sen finns det ju jobb som man aldrig får pengar för som måste göras ändå. Jobbet hemma då´rå, städa, tvätta och allt annat tråkgöra. Eftersom sambon jobbar som han gör så ligger det mesta på mig.
Ibland kommer sambon in och säger lite menande att din mc behöver tvättas, "jaha säger jag, då fixar du maten o städningen idag så fixar jag tvätten av hojen". Det är ungefär i det läget han går ut och börjar tvätta hojar Need I say more?
Jag tvättar min egen bil ( i tvättautomaten of course, vad annars) och servar den med olja, bensin och vatten eller vad som nu behövs. Det räcker för mig! Byta däck lejer jag ut till en son eller nån firma som tar 150 kr för besväret. Jag kan byta däck men avskyr att skita ner mig o ligga på knä.
Med tanke på det knä jag har som är totalt paj så har jag lite svårigheter att böja knä, sitta på huk och räta ut det ordentligt. Men springa kan jag än så länge om än inte så fort o långt,
Igår var det gymmet som gällde (snacka om träningsvärk!), idag blir det spåret och lite gumlunk, det är sambons eleganta namn på det jag utövar i spåret.
Ibland springer vi ihop och då tar vi ett varv gemensamt sen räcker han över husnyckeln till mig och drar iväg på ett eget varv medan jag springer hem och tar ett varv runt kvarteret för att få ihop till mina kilometrar. Lagom tills att jag har fått av mig skor o kläder så brukar han komma flåsande (Nej! inte för nåt sånt! Han flåsar bara av ansträngningen!)
Sen sitter vi där o återhämtar oss på verandan om det är vettigt väder, vi jämför tider och hastigheter. Rättare sagt sambon jämför jag hummar mest med. Enda anledningen för mig att använda mig av Runkeepern är att jag ser hur långt jag har kommit och att jag håller tiden någotsånär. Sen kan jag ju lyssna på musik också under tiden jag springer.
Tänkte på det häromdan när vi var ute o sprang, vi utgör nog ett par att fnissa åt. mobilen på armen och hörlurar i öronen, inte pratar vi med varandra eller någonting utan bara sammanbitet stirrande rakt fram (iaf jag) springer vi i vår egen lilla värld.
Dom säger att det är en konst att vara tysta tillsammans .... :-)