hej å hå vad det går.....

Jag ringde läkaren i måndags för jag har mått lite taskigt sista tiden (hmm eller ja ett bra tag men jag är ju envis kärring) Hjärtklappning, andfådd, trött, yr, taskig mage och illamående, tyckte det var otroligt jobbigt att ta mig upp för alla trappor på jobbet och för att inte prata om långpromenader med hunden som företogs i väldigt lånsam takt.
Det togs lite prover och jag som var övertygad om att jag hade hjärtinfarkt eller nåt blev inte ett dugg förvånad när läkaren kallade in mig igen och undrade hur jag orkade stå upp?
Tja tyckte jag du ser ju att jag står? Det visade sig att jag hade ett blodvärde som inte var av denna världen.... typ 60 eller nåt sånt (jag lyssnade inte så noga) med tanke på att jag brukar ha sådär 125-130 så var det nog lite lågt.
Det blev marsch pannkaka in på akuten till min stora frustration, jag tyckte att det kunde vänta till nästa dag eller nåt (eller kunde han inte ge mig en spruta med järn?) Farbror doktorn garvade rått och sa att här hjälpte nog bara en påtankning av lite blod.
Jag tillbringade ca sex timmar på akuten innan de kom till skott och la in mig på en obs- avdelning och började pytsa i mig blod. Fast jag medger att jag fattade aldrig varför jag skulle fasta i nästan två dygn.
Två påsar och ett dygn senare hade blodvärdet höjts till 80 och genast sjönk mitt hopp om att komma hem.
Två påsar till och ett par vidriga undersökningar samt ännu ett dygn senare hade jag 118 (Hallelulja prisad vare han i himlen!!) och jag pratade mig raskt ut från avdelningen
med löften om att kolla blodvärdet hos min vanliga doktor och att göra resten av undersökningarna polikliniskt.
Nästan tre dygn på sjukhus är tre dygn för mycket (från måndag förmiddag till onsdag lunch) och det enda synliga resultatet är ett par sönderstuckna armar fulla med blåmärken.

Nu tänker jag hålla mig långt borta från allt vad sjukhus heter ett tag. Ja ja jag ska göra de sista undersökningarna som fattas också! Men sen är det finito .......tack!