LIfe so far

Pappsen är ok igen eller hur man nu ska uttrycka det efter en hjärtinfarkt. Han är trött och medtagen men eftersom han svarar bra på mediciner och operationen får han åka hem idag. *sköönt*
Sambon är ok han också, dödligt sur på kirurgen som inte tycker att han ska plocka av bandaget men annars rätt så ok. Det verkar som operationen har lyckats så tillvida att han (tror ) att han har mindre värk och nu hoppas vi på att han ska slippa låsningarna i handleden också.
Min födelsedag försvann spårlöst mer eller mindre. Jag förstörde överraskningsfrukosten för sambon då jag i total glömska steg ur sängen på söndagsmorgonen, här i huset är det jag som är morgonpigg nämligen....
Så när jag stod där och fixade frukost kom sambon ut i köket och blängde lite förgrymmat på mig och undrade om jag inte kunde sova länge en gång om året iaf...
Nå det löste sig det också, jag fick mina paket och tackade ödmjukt för frukosten (och paketen)
Nya mjukisbyxor och löparvantar, en middag på stan väntar också men den tar vi när sambon blir av med bandaget och kan börja röra handen ordentligt.

Faller en faller två.......falleralla

Kommer ni ihåg den där rebusen? Just nu känns det så här.
Sambon var på operation igår och kom hem lite smått skelögd o trött men vid gott mod. Ont givetvis men inte mycket värre än innan.
I morse ringde telefonen, min mamma ringde o meddelade att pappa fått åka ambulans med blåljus in för en hjärtinfarkt och omedelbar "operation" där de gick in i ljumsken och la ett nät i nåt kärl som var helt tilltäppt av en blodpropp.
Just nu är hans tillstånd stabilt och han är vid gott mod han också. Nu får han stanna på hjärtintensiven ett par dagar för att se om operationen lyckades och hans stabila tillstånd håller i sig.
På söndag fylller jag år, på måndag ska vi skriva förbehållskontrakt med de ev. blivande köparna.

Det känns som om det är lite mycket just nu.
Återkommer när det har lugnat ner sig lite.

Halva veckan har gått

och i kväll är det mys och lite sorligt eller ledsamt eller nåt.
I morgon ska jag skjutsa in sambon till sjukhuset för en operation av handleden. De ska se om de kan fixa till det så att han slipper ha ont hela tiden. Han är nervös o rastlös här hemma, nervös för att det inte ska lyckas och bli värre. Rastlös för att han ska vänta till på eftermiddagen.
Fast jag misstänker att tiden kommer att gå fortare än vad han vill .......
Jag fick ju helt oförhappandes en semesterdag för sambon måste ha barnvakt när han kommer hem :-)
Nä men man får inte lämna nysövda och nyopererade människor ensamma, så vilkoret för att få åka hem samma dag var att han inte skulle vara själv.

Annars har veckan varit lugn, jobbet har lunkat på. Det är mest äta sova jobba som gäller i veckorna *suck*

Stämplad o godkänd

Ni vet på julafton när tomten stämplar ok i rumpan på dockan, ungefär så känner jag mig :-)
En timmes samtal med sköterskor och en timme med en dietist = två timmars undersökning där jag blev godkänd, Lagom viktnedgång, bra med mat, lagom uppehåll mellan måltiderna en A-patient m a o.
Räknade lite på det där med viktnedgången och jag är nu ett par kg från att ha gått ner fyrtio kg.
Det låter otroligt men sant...och än är jag inte klar. får se om jag kan/orkar/vill lägga ut ett fotomontage här nångång.
Trodde jag skulle dö av svettförlust på bussen dit o hem, jepp jag tog bussen både dit o hem och lycklig för det var jag. Speciellt när jag såg att halva Uppsala var uppgrävt och att man skulle köra omvägar både här o där för att komma till rätt ställe. Är det nåt jag avskyr så är det att köra i en obekant stad och ta en massa omvägar hit o dit utan att veta vart man hamnar.
Men bussen! Jisses amanda så varmt det var. Tydligen var luftkonditioneringen ur funktion eller inte påslagen trots att vi var flera som sa till.
Nu har jag slagit mig ner i soffan o ska svalka av mig lite innan tvättmaskinen kallar på mig

Söndag

I veckan fick vi meddelande om att 16år inte bor här varannan vecka längre. För det var så jobbigt och hon bara gråter. Vad som var jobbigt fick vi inte reda på eller rättare sagt inte jag.
Jag ser mönstret tyvärr ser inte sambon det så jag lägger det storsint åt sidan och låter saken bero. Hur det än vrids o vänds på den senaste händelseutvecklingen så vet jag att jag har fått skulden för det (också) precis som för mycket annat här i huset. Nej sambon säger det inte rakt ut men jag får mina hintar. Han har fullt upp med att steppa i mitten och hålla alla parter isär så att han ska slippa diskussioner.
Han gjorde det med äldsta sonen, han har gjort det med 19år och han gör det med 16år.
Vi har många diskussioner ändå .....:-) och jag har under alla år påpekat för honom att så länge han inte vill ta en öppen diskussion med alla inblandade parter vid köksbordet utan att alla diskussioner ska ske bakom stängda dörrar där jag inte är inbjuden och så länge han inte ger mig sitt officiella stöd, så länge kommer han/vi att få problem med barnen.
Just nu ska 16år bo hos mamma i första hand till midsommar  sen får vi se.

Annars lullar vi på här vovven och jag med våra promenader som blir längre o längre, fast jag är bra trött fortfarande och lär nog så förbli ett tag, enligt kirurgen så kunde jag förvänta mig en rejäl trötthet eftersom jag har gått igenom två stora operationer på mindre än ett halvår.
Jag lyckas t o m med att sova middag två gånger på en dag här, var gång jag slår ner ändan i soffan somnar jag ofelbart efter en stund.....

Trots semestern

Så tas det idag ett nytt grepp i mitt hem. Jag har efter många funderingar o övervägningar (samt en del kollande på bankkontot) bestämt träff med en PT (för er som inte är så invigda i träningsterminologin så är det en Personlig Tränare :-))
Jag har kommit till slutsatsen att ska jag få någon fart på min träning och bli av med lite fladder efter operationen så måste jag ha nån som sparkar på mig och här pratas inte tåfjuttar utan rejäla rövsparkar!!

Till de som inte vet så är det så här att efter en GBP operation så kan det bli mycket lite fladder över både här o där. Både muskler o fett försvinner ju i en hisnande fart. Innan operationen var det ju lite knubbig säl över frun numera är det mest halvknubbig säl i samma skinn om man säger så....
Näää jag har inte gått ner allt som jag ska gå ner och det fattas väl ett antal kg till men de kilona hoppas jag försvinner så sakteliga under våren. Sen blir det förhoppningsvis en smalare säl (i lite mindre skinn)

Jag vet också att jag har åldern emot mig när det gäller hopdragning av skinnet samt att en del genetiska faktorer påverkar samma sak. Men en del kan man motverka genom att fylla ut med lite muskler istället (hoppas) om inget annat så är det väl bara bra med lite rövsparkar motion.

Efter mötet ska sonen och jag ner på stan och ge sonen en klippning  härja lite med fika/lunch och museibesök samt storhandling på Ica. Imorgon ska han bege sig iväg till skåneland igen så idag ska han få umgås ordentligt med mamsen. Vi ska dessutom fylla i en ansökan om sommarjobb och bestämma en dag/helg för nästa besök, han kommer att vara så fulltankad med mamsenomsorger att han klarar sig till nästa gång.

En hektisk dag väntar m a o, på återseende!

Förkylning från hell!

Det hostas, nyses, fräses och snoras i det oändliga just nu. Min stackars näsa börjar anta samma nyans som Rudolf med röda mulen .... Min röst låter som efter en rejäl doppning i whiskyn och mina arbetskamrater undrar över vilket kön jag egentligen har, min kropp besitter en basröst utan dess like, till råga på allt så är den lite målbrottsaktig och gliiiiiiider (läs kraxar) över skalan med jämna mellanrum.

En sak jag alltid har undrat över är varför känns det som om hjärnan är full med gröt eller nåt när man är förkyld. Det är ingenting, absolut ingenting som funkar på hjärnkontoret och om det möjligen skulle finnas någon form av förbindelse eller funktion så tar den ungefär hundra gånger så lång tid på sig som vanligt.

Ändå så lyckas man ta sig till jobbet (jag har ju ingen feber så då är man väl inte sjuk?)
Enda trösten är att jag har en ledig helg och måste kurera mig innan måndag för då ska vi iväg till Stockholm på seminarium. Håll tummar o tår för att jag lyckas.

Mathållningen efter operationen är helt ok, jag äter och tål det mesta och vikten pekar stadigt neråt. Köpte en klänning häromdan på postorder som var väldigt snygg, typ "den lilla svarta" jag tog till ordentligt tyckte jag och beställde tre storlekar mindre, igår fick jag hem den och provade, den passade perfekt! Nästan lite stor så jag o sambon var överens, skicka tillbaks den och begär att få två storlekar mindre så passar den i höst också (kanske)
Det är lite så jag köper kläder just nu, aningen för små/trånga så passar de om ett par månder och jag kan ha dom lite längre.
Nu är det dags åka till stan en sväng för lite mer shopping att uträtta ärenden.
Trevlig helg alla

En vecka har gått

och jag mår hyfsat, kämpar förtvivlat för att få plats med all mat o dricka som ska ner så man inte drabbas av näringsbrist.
Igår testades köttfärssås och pasta utan problem, kycklingpaj har också gått ner utan några större problem.
Det är mycket testa och se just nu fast de mer hårdmagade rätterna sparar jag tills jag med säkerhet vet att allt har läkt. Det är ju inte så att man hoppar på chili con carne direkt utan det får vänta till nästa år.

Tänkte på en helt annan sak när jag var ute med hunden och såg pulkabacken. När jag läser vänner o bekantas statusrader på facebook om att de har varit ute i pulkabacken hela dagen med sina små pyren börjar jag undra ....
Jag vet att jag hatade sånt när sonen var liten med risk för att framstå som en urkass mamma nu, åka pulka, åka skidor och gräva i sandlådan allt sånt där man skulle göra när barnen var små. Jag avskydde varenda sekund! Jag kunde inte för mitt liv uppbringa en enda sekunds intresse för att gräva i sandlådor eller åka i pulkabacken. Jag gjorde det för att jag måste men inte för att jag egentligen tyckte att det var speciellt kul eller fröjdade mig glatt.
Jag var en mamma som gillade att läsa sagor, sjunga och spela piano för sonen (han o jag hade långa konserter) vi bakade en hel del och spelade spel. Sen hör det väl till saken att när sonen var så liten hade vi lantbruk och en hel del att göra så sonen hängde oftast med i traktorn eller i stallet när det skulle jobbas.
Av den anledningen var vi oftast inne när vi lekte han och jag.
Men åter till saken om jag pratar med mina vänner som har vuxna barn som jag har så säger dom samma sak, de tyckte det var urtråkigt att åka pulka och gräva i sandlådan och gjorde det för att man skulle (jodå det finns undantag också)
Alla dessa statusuppdateringar på facebook är dom lögn då?Eller är dom en konstruktion av verkligheten som levs just då och där? Bara en tanke som slog mig....

herrejävlar!!!

Jag nös precis två gånger på raken och trodde jag skulle dö på kuppen!!
Herregud vad ont det gjorde i magen!
Hosta är för jävligt, nysa är ännu värre kan jag meddela........
Kan undra när den värsta "smärtan" lägger sig, smärta är väl egentligen fel ord för ont har jag inte, inte så jag behöver ta värktabletter eller nåt sånt, men när man reser sig upp så har man liiite problem med att räta på ryggen under ett par sekunder.
Sen är det fanimig stört omöjligt att ligga på vänster sida än så länge, höger sida kan jag ligga på om jag ligger på ett speciellt sätt som inte är speciellt sovvänligt.
Jag vill ha tillbaks min sovsida som är vänster ......givetvis. Sover som en kratta just nu eftersom jag måste ligga mer eller mindre på rygg hela tiden *suck*^
Grå dag idag? Japp ........

Förresten om det är så att någon undrar så har 19år hittat pojkvän i Norrköping och dit har hon råd att åka i veckovis så kan undra hur det blir med jobbet på Max som hon hade fått? Fast jag ska inte klaga här är ju lugnt och skönt när hon är i Norrköping :-)

Då var det klart eller?

Under en veckas tid har jag funderat och funderat på om jag ska skriva något här om vad jag har sysslat med. Efter mycket velande har jag kommit fram till att: "vad hjärtat/hjärnan är fullt av talar munnen" eller fingrarna i det här avseendet.

Så här är det, i över två års tid har jag väntat och längtat, funderat och tvekat. Nu har jag gjort det! Efter fyra veckors elände så har jag äntligen gjort det och jag hoppas att jag aldrig mer i detta livet behöver gå på pulver mer!
I måndags gjorde jag en Gastric Bypass på akkis i Uppsala och igår kom jag hem med fem hål på magen och en träningsvärk som inte var av denna världen.
Idag har jag ätit och druckit, ätit och druckit och så kommer väl livet att bli ett tag framöver (jo jag vet att det blir hela livet men det blir en vana då) Just nu har jag fullt sjå med att försöka inrätta mitt liv efter maten o drycken.
Sjukhusvistelsen gick bra och de var väl mest sura över att jag ville hem  och jag fasar var gång jag måste hosta, en pina som är en nära döden upplevelse. Jag tror att jag vaknade fem gånger i natt och var tvungen att sätta mig upp för att hosta och bara sätta sig upp i sängen är ett helt jävla företag då man är lite öm i typ hela magen.
Det jag hoppas på nu är jag ska rasa i vikt (givetvis) men också att jag ska få en hel massa andra effekter av operationen som jag egentligen önskar mig mer. Mindre värk, att min artros och dåliga höft/knä ska låta bli göra så mycket väsen av sig. Att jag ska kunna ge mig ut på långvandringar igen. Att jag ska orka mer överhuvudtaget så om en eller ett par veckor så börjar arbetet (värken i magen får väl först ge med sig eller?)
Bara idag har jag varit ute på två promenader med hunden så att helt stillasittande-liggande är jag absolut inte.
Kvällen ska tillbringars i soffan med hunden då sambon är på spelning nånstans i Stockholm i morgon är vi bjudna till svåger och svägerska för att fira födelsedag ......hmmm ja jag är måttligt road men det återstår att se hur jag mår i morgon om jag följer med eller ej.
En trevlig kväll i kylan önskar jag alla för nu är det dags för lite käk igen :-)