Måndag igen då...

och föräldrarna har kört iväg hemåt skåneland. En lång färd blir det men de tar det lugnt och pausar rätt ofta.
Det är tråkigt när dom åker men rätt skönt att rå sig själv igen. Pappsen har börjat höra så dåligt så tv-n körs på högsta volym med risk för hörselskador för oss andra och så ska det vara sport, sport och åter sport. Jag känner hur det skär i hjärnan på mig när han drar igång tv-n.
Mamma är har börjat bli väldigt töfflig på benen, allt går i ultrarapid och man får putta på henne när hon ska upp ur stolar och soffan vägrar hon vänligt men bestämt att sätta sig i, då får vi hämta lyftkran säger hon.

Det skrämmer mig ibland att se hur gammal hon har blivit på väldigt kort  tid, med tanke på hur lika vi är i utseendet osv, så kan jag bli rädd för framtiden. Kommer jag att bli likadan? Att benen ger sig, astman störtar in över mig, doktorn kommer att bli min bästa vän för alla småkrämpor?
Hon har fått astma, artros i knäna, psoriasis, hjärtproblem, diabetes och hon låter som en blåsbälg när hon rör sig ..... *bävar lite inför framtiden*
Pappa som är har kärlkramp är piggare än vad hon är och rastlös så det stänker om det, han klippte gräs när han var här och hjälpte oss på loppisen med att bära och sprang runt hos de andra handlarna och köpte "skit" som mamma sa :-) Helst bör man ha något jobb liggande åt honom när han är här annars har han inte tålamod och ork att sitta ner nån längre stund.

Nu är det dags för lite röj här innan jobbet väntar, hästveckan är på intågande, långa dagar och fem fulla dagar i ett streck....

Om hur fan jag ska lista ut hur man mobilbloggar

Jag har testat att mobilblogga och det är helt ok..........men här kommer det, Hur fan får jag in en bild i inlägget?  Det är nästan pinsamt, jag menar jag är inte dum i huvudet utan rent av lite teknisk ibland, det är nästan så jag impar på sambon för att jag är så teknisk.
Jag  gör precis som det står men icke sa nicke, det funkar tamigfan inte hur jag än gör ..........jävla skitapparat!!!

Lugn och ro?

Cici påpekade att jag trots allt vrålande här hemma verkar ta det med ro trots allt.
Hmm jo min lösning är ofta att gå ut med hunden när det vrålas som mest eller ta skydd i sovrummet för att slippa? bli inblandad.
Sen har jag mina andningshål och dom är varannan vecka när vi inte har barnen här, rubbas dom då rasar min värld! Nej inte rasar men den krackelerar lite i kanterna det är då jag är väldigt mycket ute och går med hunden eller  tar bilen och hunden med mig till Mälaren och går där, jag håller mig väldigt mycket på min kant för jag känner att jag orkar bara inte med dessa skrik o gapstunder som uppträder härhemma.

Tyvärr är väl 19år inte den enda här utan vi har 16år här också varannan vecka och hon vrålar tack o lov inte så mycket utan är mest avig, tvär och snäsig, alltså typiskt tonårstrotsig.

Varje söndag tar jag ett djupt andetag och manar mig själv: Lugn, lugn det är snart söndag igen och den söndagen andas jag ut och inväntar en veckas frid.

Varför opponerar jag mig inte? Jag har pratat mig hes, skrikit, bönat och bett, försökt att få till kompromisslösningar, vanliga lösningar, jag har ställt upp till max med hämtning och lämning, handlat kläder åt dom osv osv i all oändlighet. Tyvärr har jag inte kommit någonstans med nånting från familjeråd till familjeterapeuter.
Numera har jag sagt upp mig och resignerat. Jag undviker konflikterna eftersom det jag får till svar är "Pappa bryr sig inte så varför ska du göra det?" " Du bestämmer inte här för jag/vi har bott här längre än dig" osv

Sist vi hade en sån diskussion här hemma så konstaterade jag lugnt att det kvittar vad jag gör, för hur jag än gör så är det alltid tre mot en och jag är i underläge. Alltså har jag sagt upp mig från hans familj och bidar min tid.

En vecka har gått

och jag mår hyfsat, kämpar förtvivlat för att få plats med all mat o dricka som ska ner så man inte drabbas av näringsbrist.
Igår testades köttfärssås och pasta utan problem, kycklingpaj har också gått ner utan några större problem.
Det är mycket testa och se just nu fast de mer hårdmagade rätterna sparar jag tills jag med säkerhet vet att allt har läkt. Det är ju inte så att man hoppar på chili con carne direkt utan det får vänta till nästa år.

Tänkte på en helt annan sak när jag var ute med hunden och såg pulkabacken. När jag läser vänner o bekantas statusrader på facebook om att de har varit ute i pulkabacken hela dagen med sina små pyren börjar jag undra ....
Jag vet att jag hatade sånt när sonen var liten med risk för att framstå som en urkass mamma nu, åka pulka, åka skidor och gräva i sandlådan allt sånt där man skulle göra när barnen var små. Jag avskydde varenda sekund! Jag kunde inte för mitt liv uppbringa en enda sekunds intresse för att gräva i sandlådor eller åka i pulkabacken. Jag gjorde det för att jag måste men inte för att jag egentligen tyckte att det var speciellt kul eller fröjdade mig glatt.
Jag var en mamma som gillade att läsa sagor, sjunga och spela piano för sonen (han o jag hade långa konserter) vi bakade en hel del och spelade spel. Sen hör det väl till saken att när sonen var så liten hade vi lantbruk och en hel del att göra så sonen hängde oftast med i traktorn eller i stallet när det skulle jobbas.
Av den anledningen var vi oftast inne när vi lekte han och jag.
Men åter till saken om jag pratar med mina vänner som har vuxna barn som jag har så säger dom samma sak, de tyckte det var urtråkigt att åka pulka och gräva i sandlådan och gjorde det för att man skulle (jodå det finns undantag också)
Alla dessa statusuppdateringar på facebook är dom lögn då?Eller är dom en konstruktion av verkligheten som levs just då och där? Bara en tanke som slog mig....